Dan före dan...
Yes det är nu det gäller, KAN MAN SÄGA. För första gången ska JAG ME MYSELF and I försöka mig på det här med att ta hand om patienterna själva (himla tur att de inte har en blekaste aning vad de ger sig in på när de godkänner att sommarvikarien R.Stjärna ska bli deras kommande Leg. Sjukgymnast. Själv hade jag sprungit så fort mina 93-åriga tantben skulle klara av utan at råka utför en femurcollumfraktur). Min nya låtsasfamilj (moster med familj (en swedenrock galen man samt två halvvilda tonnåringar utan jobb) kommer ge spänning i tillvaron när jag lämnat mina kära tanter o gubbar på jobbet. Mina visoner innehåller fina små söta fragment med kaffedrickande små kära tanter o fabröder som gärna bjuder på en kanelbulle här och där, och med hull o hår tar sig an mina små fina välkonstruerade träningsprogram (allt enligt SMARTA) med en glädje större en en treårings på julafton. Yes så kommer det bli, det har jag bestämt. Ni får lova att trösta krokodiltårarna när tanterna ratar mina fina träningsprogram och gubbarna kallr mig för lilla flickan, LOVA.
Klockan är långtefter Bolibompa o den "lilla flickan med sjukt grymma träningsprogram" ska göra sig redo för sista natten som "student". Imorn natt är den lilla flickan "Leg. Sjukgymnast med tillfälligt kommunjobb". Sjukt snygg titel, ju längre destp bättre, visst !
Gonatt o Sov gott alla grymma SJUKGYMNASTER FRÅN NORR TILL SODER!!!
// er egen lilla STJÄRNA
En känsla av trötthet, panik och tomhet
Min helg har bestått av FLYTT, och jag kan säga att jag kommer inte vilja flytta många gånger i mitt liv = Pernilla är helt slut, har ont i hela kroppen (trodde mitt hårda slit på gymmet skulle visa sig, men icke). Men nu är allt flyttat och jag är åter installerad i mitt gamla rum, fast den här gången har jag hela övervåningen att hushålla på (ändå ganska många fler kvadratmeter än i Vässe, det måste ändå ses som ett plus) :P
Imorgon är dagen med stort D, dagen då jag ska få göra det som jag har längtat efter sedan vi började med vår praktik: jobba som SJUKGYMNAST. Det känns stort, men en känsla av panik finns också med! Till att börja med: kommer jag hitta till jobbet? Kommer bilen att gå sönder? (jag menar det är ju ändå teknik vi har att göra med så skulle jag få punktering eller att bilen plötsligt bara dör, så är ingen mindre förvånad än jag!) :P Och sist men inte minst, kommer jag känna att jag har en minsta aning om vad jag pysslar med? (tveksamt men jag ska göra ett försök att se ut som om jag har koll över situationen). :)
Så om 9 timmar rullar bilen mot dalarna - Nya äventyr väntar!
//Pernilla